I have too many fantasies to be a housewife

http://theperfectproblems.blogspot.com/

2011-08-21T10:28:00.001+02:00

Jag har flyttat!

Klicka på bilden för att komma till nya bloggen.
(http://theperfectproblems.blogspot.com/)

I en kolsvart och knäpptyst etta i Karlstad

2011-01-21T20:03:00.002+01:00

Kom hem från jobbet väldigt trött och seg. Möttes av en kolsvart, och knäpptyst, lägenhet och trevade efter hallampan jag fick av mamma i julklapp. Slängde väskan på golvet och gjorde samma sak med jackan. Orkade verkligen inte hänga upp den. Tänkte att jag är min egen morsa och hänger upp den när jag vill.

När jag orkar.

Jag slår på tvn, tänder några lampor och ser att det ligger något i sängen.
Ett papper.

Ett kärleksbrev.

Med dina händer bryter du lagen och vartenda ben i tvivlets kropp.

Du virar dig som en telefonsladd runt mig, kopplar dig samman med allt jag är.
Varenda darrande millimeter.

När jag läcker kraft förser du mig med ström, när min tunga är förstenad skänker du bläck från din pupill. Pappret fattar eld vid blotta närvaron av ditt namn.

Jag bär dig under ögonlocken som förblindande strobljus; ett obönhörligt blixtrande som bländar mig och får tiden att sakta ned.

Och jag önskar, med nävarna i väggen, att jag kunde förklara vad du betyder för mig, men min kärlek expanderar bortom mitt förstånd, tänjer huden för att få plats.

Orkar inte hålla krutet inne längre. Det väller ut som klumpigt fördelade stämmor i en kyrkokör, som ett gift man inte kan bryta ned.

Mitt hjärta är en stillbild av ett nyligen utlöst fyrverkeri, en kaskad av osannolika färgkombinationer som breder ut sig likt en tatuering på himlakroppen.

Jag drar en linje mellan stjärnorna, skissar ditt ansikte intill månen.
Bara för att få se ditt leende i större skala.

Det lyser upp min existens. Du är mitt världsallt.

Jag älskar dig, Marijah.
// din Tim

Du är här nu

2011-01-13T20:02:00.008+01:00

För snart fyra år sedan satt jag på mitt flickrum i
Torsby och skrev det här.
Jag var så jävla rädd. Så jävla liten. Så osäker. Rädd för
att forma mitt eget liv. Rädd för att leva.

Rädd för att i all hast missa dig.

Jag tänkte på dig hela tiden. Lyssnade på låtar som
berättade om oss. Om oss och rosa moln. Om kyssar och
naken hud. Tätt intill.
Ibland sa jag god natt till dig. Skrev Jag älskar dig i min
egen hand och låtsades att det var din. Vissa kvällar satt
jag på balkongen med en cigarett i handen... Tittade på
månen. Log lite åt stjärnorna.

Och undrade om du gjorde som jag.

Jag kände dig inte. Kunde inte stava till ditt namn och jag visste inte vad platsen du
kallade hemma egentligen hette. Jag visste ingenting om dig. Men samtidigt förstod jag
allt. Att du fanns där. Att du också drömde. Att du saknade och längtade efter att inte
bara ha en stad som du kunde kalla hemma.

Du ville också bo i ett hjärta.

I dag läser jag det där inlägget jag skrev för nästan fyra år sedan och inser att du
ligger bredvid mig nu. Att du heter Tim och älskar senap som jag älskar ketchup. Att du
kryddar all mat med Aromat medan jag väljer grillkrydda. Jag vet att dina lockar ibland
fastnar i ögonfransarna, och att skuggorna alltid vilar som vackrast på just din hals. Jag
vet att du ibland tycker att jag har konstiga frisyrer, att jag ser ut som Selma Lagerlöf i
mina lockar. Och jag vet att du hatar när jag lägger mina ögonskuggor i handfatet på
morgonen.
Men jag vet att du alltid älskar mig ändå. Att du bara ler åt mina lockar och att du lyfter
undan mina ögonskuggor och skrattar åt mig. Att kunna säga så, att våga skriva så. Att
våga tro på den tryggheten... Får mig att våga växa. Sluta vara rädd.
Börja leva.
Leva med dig.

I natt tänker jag skriva Jag älskar dig,
i din hand.

Och veta att den är på riktigt.

Marijah 1,5

2011-01-12T00:36:00.010+01:00

Det är så skönt att komma hem till Torsby och få vara liten igen. Sova lite för länge,
vara vaken alldeles för sent och liksom bara glida genom dagarna. Inget ansvar, inga
måsten.

Bara vara.

Att vara med min familj är som semester för själen för mig. Den finns ingen ångest
eller rädsla i luften här. Bor i ingen oro i väggarna.
Det här är mitt rehab som klarar av att starta om vartenda system, laga trasiga kretsar
och bygga upp de tuffaste brandväggarna. Några djupa andetag här, och inte ett enda
virus kommer in igen.

Det kanske är så att jag är tjugofem år på pappret. Kanske ska jag vara så jävla
independent och stå på egna ben. Planera livet. Tänka på det här med barn och att
slå sig till ro. Kanske är det dags nu.

Men kanske det där inte passar mig. Jag kanske inte är gjord för det där livet.

Kanske känner jag mig mest som ett och ett halvt, och står som stadigast när jag vet
att mina föräldrar ser på medan jag tar mina vingliga steg. När jag vet att de tar emot
om jag ramlar. Tröstar och plåstrar om alla skrapsår.
När jag vet att de alltid finns där, tätt bakom, som två stödhjul medan jag trampar mig
genom livet.
Kanske känner jag mig som mest trygg när jag vet att min pappa är starkare än din.

Kanske är det så. Och kanske är det precis så jag vill ha det.

Bildregn från arvikafestivalen 2010

2011-01-08T22:07:00.001+01:00

Jag vill ha sommar. Jag vill ha festival, lite lera, ljummen öl och varma sommarnätter. I år blir det ingen Arvikafestival för mig. Känner lite: Been there, done that. I stället satsar jag på Borlänge och Peace&Love.

Kommer Kings Of Leon. Då kommer jag.

Slänger upp lite konsertbilder från Arvika som den här bloggen inte fått se. Varsågod!

Och en oldie från 2008.

FOTO MARIJAH STAFÅS

Läs mig som en öppen blogg

2011-01-06T18:14:00.005+01:00

Det var liksom hundra år sedan jag gjorde det här. Eller, okej. Jag överdriver. Det var
nog ett år sedan. Och i alla fall flera hundra dagar sedan.
Stängde ner bloggen när jag tröttnade på att kommentera varenda liten grej jag gjorde,
såg och tänkte.

Orkade väl inte med mig själv. Med andra ord.

Men så satte jag mig ner i går och läste en sådan där blogg med inlägg som går rakt
in i kroppen, och stannar där. Då kom känslan direkt. Varför gör inte jag det här?
Så jag loggade in på min gamla trötta blogg och rensade undan all skit. Men lät lite
oldies but goodies stanna kvar. Slängde upp en ny design och insåg att jag är en se-mig
-hör-mig-läs-mig-person.

Varsågod. Läs mig som en öppen blogg.

Ett barn med ett glas saft

2009-01-05T23:42:00.017+01:00

Jag målar mina små naglar på tårna för din skull. Jag
formar mina ögonbryn på ett sätt jag tror gör mig vackrare
för dig. Tänker att det är precis samma känsla. Det här.
Att med en pincett dra bort något som sitter fast på min
kropp.
Som att dra någon man älskat ur ens liv.

Men det växer väl ut igen.

De säger på tv att det är vinter. Men jag målar mina
naglar. För jag är alltid naken när jag är med dig. Pratar
med mig själv framför spegeln de satt upp i min hall.
Låtsas att du finns på andra sidan. Pratar med dig. Förstår
dig. Ler lite blygt, ibland.
Säger något smart om en film jag vet att du gillar. Och
musiken du alltid älskat. Säger att det är hemskt det där
som händer i världen just nu. För att visa att jag är mer än
min egna lilla bubbla.

Även om det inte gör annat än att bubbla i magen när du är
där på andra sidan.
Som kolsyra. Som ett barn med ett glas saft och ett sugrör.
Ett barn som vet att det är rätt håll att blåsa åt fel håll.
För det bubblar. Som saft, kolsyra och kärlek ska.

Drar fingrarna genom mitt toviga hår och låtsas att
det är du.
Tittar in i spegeln. Kvar finns bara jag. Och ser dum ut.

Idiot.

Jag tränar på kärlek och de säger att det inte går.
Att det är som att hångla med en tomat för att bli bra på att med sin egen tunga, smeka
en annan. Det ser bara konstigt ut. Det smakar skit. Så jag tränade med handen i
stället.
Det smakade salt. Mina händer smakade som mina tårar alla gjort.
Som att handen var ensam, som jag. Hade fällt tårar, precis som jag.
Jag gav väl upp. Lät tomaten ruttna, och slog knytnäven rakt in i spegeln.

Det går inte att träna på kärlek. Det smakar skit. Det gör ont.
Du kommer att blöda ihjäl.
Kärlek bara är. Bara kommer. Allt innan kärlek är bara tomater man tvingats träna på.
Och händer som smakat salt. Ensamma händer som gråtit lika mycket som du.
Varenda krossat hjärta är bara en krossad spegel som visar att man gett upp.
Slutat träna.

Börjat känna.

Vår första kärlek

2008-11-03T01:13:00.010+01:00

Vi var runt åtta, kanske nio år, och hade våra bästisar. Men det fanns ju en.

En.

En som var mer speciell än alla andra. En som man hade skickat ett litet papper till,
där det stod "Vill du bli bästis med mig?". Vi satt tillsammans på bussen. Och när hon
inte var med mig saknade jag henne varenda sekund. Vi hade hemlisar och planerade
att vara vänner hela livet.

Precis som vi gör i dag när Amors pilar liksom förlamat allt förstånd.
Och man svävar lite högre.
Lite högre än alla andra.

Vi sa att vi aldrig skulle röka. Vi skulle aldrig dricka alkohol. Vi skulle aldrig knulla.
Men vi skulle ha barn som skulle få göra allt det vi inte fick. Vi skulle ha massor av djur.
Kanske en bondgård. Vi skulle vara uppe sent varenda natt.
Vi var båda kära i samma kille. Men det gjorde ingenting. Det var bara fint när vi
kopierade bilder på honom från skolkatalogen och klippte ut. Placerade bilderna i våra
plånböcker och log för att vi var så lika. Du och jag.

Men så började den där nya tjejen i klassen. Hon som kom hit med sagor om ett
annat land och ett häftigt namn.
Jag stod och såg på när jag valdes bort. Jag var den som inte fick vara med. Jag hade
bara sagor om en liten by och bar ett svenskt tråkigt namn. Ett namn som jag inte ens
fick vara ensam om i min egen klass.
Hon var häftig. Hon var något nytt. Något som ingen här tidigare upplevt. Hon som kom
att bli modelltjejen med den smalaste midjan. De perfekt läpparna med ett leende som
smittade. Men hennes sjukdom drabbade aldrig mig. Jag enbart hatade henne.
Tjejen med sagorna om det nya landet flyttade till en större stad och vi såg henne aldrig
igen.
Men hon kommer alltid tillbaka. Alltid.
Hur gammal du än är.
Hur stark er kärlek än är.
Hur mycket du än tror på det ni format tillsammans.

Det perfekta sättet. Det perfekta sättet som har det vi inte har.

Hon som kom för nära. Hon som lindade min bästis runt sitt finger.
Precis som den där tjejen gör med din pojkvän. I dag. Kommer för nära.
Som den där tjejen gjorde med min bästis. För femton år sedan. Kom för nära.

I 4B's klassrum fanns sorg. Ensamhet. Tårar. Ilska. Hat. Svartsjuka. En känsla av att inte räcka till.
Men framför allt. Det fanns kärlek. Vår första kontakt med kärleken.

För vår första bästis.
Är alltid vår första kärlek.

Och historien om att bli lämnad, ensam och svartsjuk har burit samma ord redan från
början.
Och den förändras aldrig.

Jag hade bara sagor om en liten by och bar ett svenskt tråkigt namn.
Ett namn som jag inte ens fick vara ensam om i min egen klass.

Det är inte dig det är fel på, det är mig

2008-01-02T18:04:00.000+01:00

Det är dags att sluta lägga ansvaret över sitt eget liv på andra människor.
Du skapar ditt liv. Det är inte ditt otrogna ex som ger dig dina former. Det är inte alla svek som gör dig till den du är.

Det är Du som tillåter det.

Jag får ont när människor drar sig själva i håret och skriker i kudden om nätterna. Jag tycker synd om tjejer och killar som skriver i sina tankar "Ingen är så ensam som jag".
Och jag blir ledsen när de lägger skulden på andra.

Jag blir ledsen för att ni inte förstår hur ni dränker er själva genom att aldrig inse att "Det är inte andra det är fel på, det är dig".

Det är inte ett dugg fult att tycka synd om sig själv. Men någonstans måste man öppna upp sina trötta ögon och faktiskt inse att man ofta, om inte nästan alltid, skapar sitt eget helvete. Fyller sin egen vardag med salta tårar och drunkar i ett hav som aldrig egentligen existerat.

Släpp taget! Lev! Jag vet att en problemfri vardag skrämmer mer än ett liv fyllt av emotionella slagsmål. Med en ärrad kropp, blåtiror i själen och skrapsår i hjärtat blir man lätt egoistisk. I en värld där man säger att ingen ser, ingen bryr sig har man på två sekunder kastat bort all kärlek man någonsin blivit erbjuden. Man plockar fram sitt hat, sin ilska och uppgivenhet. Kväver sig själv genom att pumpa ur all luft från vartenda organ.
Och det tar tid och ork, från flera människor, innan att en person som rör sig på det här sättet inser det.
Alla människor är rädda för saker de inte känner till. Lycka och ett leende kan få människor ur balans. Och vi skapar våra egna problem, i rädslan för det som är nytt.
Vi letar efter något att hata. Vi söker efter något att hålla fast vid, något som känns. Något vi känner igen.
Något att tolka och analysera sönder till den grad att vi får plocka bitar från golvet.

Det som gör ont.

Tro mig. Jag vet. Jag har själv suttit där och karvat i min egen själ för att ingen sett mig. Men det handlade aldrig om att det inte var någon som såg mig. Alla såg mig. Varenda jävel tittade på mig och ville ta min hand.

När jag kröp ihop i ett hörn och släckte lampan så jag inte kunde se dem.

Kanske tål det att tänkas på nästa gång du skriker ut att Ingen bryr sig och hur Jobbigt ditt liv är, Att du inte orkar en minut till?
Tänk då på dina föräldrar. Dina vänner som har ont i magen för din skull. Tänk på pojkvännen som sitter i ditt flickrum med panik i kroppen när dina tårar når hans nakna hud. Föreställ dig hur du bränner märken på hans armar.
Försök se hans krig när han inte vet hur han ska hantera ditt. Försök förstå att han vill göra allt för dig. Se hur han vill möta dig och bära dig genom ditt minfält.
Lär honom att förstå. "Det är inget", "Det finns inget du kan göra", "Ingen bryr sig ändå" är bara skitsnack, och det vet du.
Han är ingen tankeläsare! Prata med honom. Prata med dina vänner.

Slå dem inte på käften genom att säga att ingen bryr sig, när de gör allt de kan för dig.
Se de som faller, med dig.
Öppna-dina-ögon-nu.

Det är farligt att sväva på moln. Det är livsfarligt att må bra. Att kalla sig själv lycklig är att kasta sig rakt ut från skyskrapans tak och liksom vänta på att träffa marken för att blöda ihjäl.
Igen.

Det är här vi måste lära oss att flyga.
Och förstå att uttrycket "Det är inte dig det är fel på, det är mig" inte är så klyschigt trots allt.

Det är så jävla konstigt

2007-10-18T19:16:00.000+02:00

Det är konstigt hur man ibland känner sig helt genomskinlig. Man finns inte.
Samtidigt som folk vänder sig om och tittar, viskar och pekar. Inbillar man sig.

Det är konstigt hur man skriver i sin dagbok att man inte betyder någonting. Inte för någon.
Samtidigt som det finns människor som varje dag undrar hur man har det.

Det är konstigt hur man känner sig värdelös.
Samtidigt som man färgar världen enbart genom att existera.

Det är konstigt hur man ber om ursäkt. Säger förlåt.
Samtidigt som man inte gjort något annat än att vara sig själv.

Det är konstigt hur man misshandlar sin personlighet och sina tankar.
Samtidigt som man låtsas att man varken tänker eller känner någonting alls.

Det är så jävla konstigt att allting är så jävla konstigt.
Samtidigt som allt är precis som det var i går.

Dör du för mig, som jag dör för dig?

2007-10-13T17:30:00.001+02:00

Jag skulle kunna krossa mitt hjärta för din skull. Jag skulle kunna leva med tanken på att du kan lämna mig när som helst. Vilken sekund som helst.
Jag skulle kunna klara av att leva med tanken "Älskar du mig, fortfarande, som du gjorde i går?".
Jag skulle sitta hemma och tänka på dig, vad du gör, vad du säger. Tänka på dig, och tänka på vad du tänker på.
Tänker du på mig, som jag tänker på dig?
Lyssnar du på låtarna som berättar om hur dina händer leker med varenda centimeter av min kropp?
Är jag överallt som du är överallt för mig?

Pulserar våra känslor i samma takt, när vårt språk faller samman, när vi inte kan kommunicera?
Formulerar vi då likadana ord?

Jag skulle kunna leva med din hand i min. Jag skulle kunna leva med att du är den jag kallar för något som är mitt eget.
Jag skulle kunna ta chansen igen.

För dig.

Jag skulle kunna dö för att få känna dina andetag mot min avlidna hud.

Marijah Stafås 2007.

Hon hittade en säng full av missförstånd i filmen om hennes liv

2007-09-23T13:54:00.000+02:00

Hon satt i min säng och formade ett språk som bara jag kunde förstå. Hon sa att jag var den enda som kunde tolka hennes målande metaforer.
Hon berättade att hon sovit i en säng full av missförstånd. Att kuddarna var hårda. Att lakanet var fullt av smulor vassa som nålar, som skavde sår på hennes sköra kropp.
Täcket värmde henne inte längre. Mörkret hade ätit sig in i madrassen och fönstret till hennes rum gick inte att stänga.
In drog kalla vindar som låtsades ömt smeka hennes kropp.

Hon berättade att hon döpt sin personlighet till något hon hatade. Hon formade ord som fick mig att förstå att andra såg upp till henne, när hon egentligen kände sig som ingen alls.
Jag ville berätta för henne att hon var starkare än någon annan. Att hon lämnat avtryck hos andra människor och att hon var betydelsefull för många.
Men hon lyssnade inte ett ord på det jag sa. Just nu var det bara hon, och hennes ord i min säng. Det fanns ingen plats för mig.
Jag var bara den som skulle ta in hennes ord i min kropp. Känna hennes hat.
Jag skulle kunna bära vad som helst för den här flickan. Jag skulle kunna bära hennes hat resten av mitt liv, bara hon fick en chans att andas.

Hon pratade om sina minuter som en film. Att färgerna tonats ut och att ridån börjat falla allt längre och längre ner.
Hon sa att hon längtade efter nya repliker. En ny karaktär.
Det regnade i den här scenen. Någon spolade framochtillbaka. Filmen hade börjat slitas ut.
Hon sa att det flimmrade.
Hon kallade sina timmar för ett soundtrack, och att de just nu spelade en dålig låt. Någon hade tappat skivan i marken. Rakt ner på en grusväg.
Den var full av repor och vissa låtar hackade, andra gick inte längre att lyssna på.
Hon pratade om något som hon saknade.

Vändpunkten.
Vändpunkten i filmen om hennes liv.

Jag vände mig om, mot henne, för att ta hennes hand då jag såg att hon inte längre satt i min säng och pratade i målande metaforer.

Det var då jag förstod att jag spenderat den senaste timmen genom att prata med någon som var mig själv.

Marijah Stafås 2007

"Alla andra" finns inte

2007-08-30T17:24:00.000+02:00

Jag läste ett inlägg hos en tjej som totalt dissade tatueringar i form av stjärnor "som alla emo kids har".
Var jag läste det spelar mindre roll.

Varför gör jag en stjärna? Med enbart konturer? En stjärna som så många redan har?
Det finns ett enkelt svar på den frågan.

Det är min grej. Det känns så jävla mycket Marijah så det är äckligt.
Jag skiter fullständigt i om hela världen går runt med stjärnor på sina kroppar, så länge jag känner att det är rätt för mig. Om det sedan är många andras "grej" också? Vad fan gör det?
Huvudsaken är för mig att jag kan smycka min kropp med saker jag kan stå för.

Jag ska ha stjärnor på hela vänsterarmen innan jag är klar.

Jag förstår inte hetsen kring "JAG-MÅSTE-GÖRA-NÅGOT-SOM-INGEN-ANNAN-HAR!"
Vafan? Skit i alla andra. Tatuera dig med det DU vill ha. Det som är DU!

Jag förstår inte grejen kring att det hela jävla tiden ska fokuseras på ANDRA, och vad de GÖR, HAR och SÄGER.
För i helvete.

Var dig själv istället.. för det spelar ingen roll vad du gör, hur du klär dig eller vad du smycket din kropp med.
Du blir aldrig som alla andra ändå.

För det finns inget som heter alla andra.
Du är en människa. Ingen. Ingen i världen är som dig. Oavsett hur du ser ut, vad du tänker, vad du vill eller vem du älskar.

Du är du.
Jag är jag. Även om jag har en stjärna på handleden.

Vi, du och jag, blir aldrig någonsin som alla andra. För alla andra, är inte som oss.
Vi är unika. Helajävlahögen.

Så oavsett hurvida tretusen människor bär exakt likadan tatuering så spelar det ingen roll. Det HÄR är personlighet, för mig. Kanske också för andra. Men aldrig på exakt samma sätt.
Jag är inte ute efter att var ett original.

Jag vill helst av allt bara vara mig själv.

I’m addicted to the way I feel when I think of you

2007-07-22T18:34:00.001+02:00

Kanske är det de där ögonen. De där läpparna. Kanske är det en ren jävla illusion. Känslan av att få tycka om någon.
Längtan efter att få längta.

Kanske är det ingenting.
Kanske är det bara du och när du är i mig.
Kanske är det bara du.

Jag vill bara kyssa dig innan vi rinner ut i sanden.
I only want sympathy, in the form of you, crawling into bed with me.

Jag fortsätter att tysta mina ord. Klär dem istället i musik, för dig, att läsa mellan raderna. För dig att analysera. Så att du på något sätt ska förstå, de orden jag klär om och gör luddiga. Töntiga och svåra att tyda.
Och känna hur det blir mer och mer spänt mellan någonting som kallas för Dig och Mig. Vi är inget Vi. Du är Du. Jag är Jag.

Jag fortsätter ändå att förneka. Någon frågar - Jag svarar nej. Skriker nej. För jag får inte, bör inte, vill inte, kan inte. Jag får inte vilja ha dina händer här hos mig.

Det är svårt att be sig själv att hålla käften. När man egentligen vill skrika rakt ut.
Men jag kan inte. Får inte. Ska inte.
För om jag börjar prata..

Då har jag förlorat dig på en hundradels sekund.

Och om skulle du fråga.. om det handlade om dig. Om mig. Om oss.
Så skulle jag förneka in i det sista. För det handlar inte om dig. Om mig, eller om oss.
Det var sättet du log mot mig, just den där dagen, som fick dig att fastna i mig.

Det handlar om det.

Längtan efter att få längta.
Längtan efter dina händer. Ditt leende. Din kropp, hårt mot min.

Det handlar inte om dig.

Det handlar om det.

Marijah Stafås 2007.

He lived, loved and lost

2007-07-17T18:19:00.001+02:00

Jag tror han tittade ner i marken den där natten då du inte såg hans blick. Jag är helt säker på att hans ögon fylldes av tårar som sved som ättika.
Jag är helt säker på att när han sa "Säg ingenting" så sa han det för att ducka undan från kniven du körde rakt in i hans så sköra kropp.
Jag är helt säker på att när han bad dig att gå så viskade han tyst när du försvunnit..

Kom tillbaka.

Jag är säker på att hans tro på sig själv läkte ut den där natten. Rann ut över marken och vidare tillsammans i regnet. Ner i en brunn. Blandades tillsammans med rädslan och hatet.
Och samtidigt med den jävla förbannade kärleken.
Alla de gånger han bara ville höra din röst, i ett kort telefonsamtal, rann iväg tillsammans med allt det andra.
Men du såg aldrig hans blick. Såg inte de där tårarna som kom gå långt inifrån. De där tårarna som rann för dig. De dom gjorde så ont. Du som gjorde så ont.. Men samtidigt var som morfin för hans trasiga tankar.

Jag tror att han bet ihop sina tänder. Hårt. Hans händer skakade medan han förlorade. Jag tror att han hade velat lägga ena handen på din rygg och den andra på din nacke och kysst dig.
Tryck dig nära och viskat "Stanna här hos mig."
Istället släppte han handen om din midja. Lät dig flyga iväg.

Medan han föll ihop på marken och såg hur du.. ställde dig på tå.. och kysste pojken som du sa hade allt som inte han hade.

Jag har sett hur han ristat in ord i ert träd. "Förlåt för att jag aldrig var perfekt."
Precis där du gjort ett kryss över ordet Forever.

Jag tror den där pojken hade velat leka med dina läppar den där natten. Istället för att se dig vandra iväg.
Jag vet att den där pojken hade velat leka med dina läppar den där natten. Istället för att se dig vandra iväg.

Jag vet.
För han skickade ett sms och berättade det för mig.
"She broke my heart"

Det är sättet - Din tunga bland mina sekunder

2007-07-17T13:32:00.000+02:00

Det är tungan som leker med mina bröstvårtor. Det är fingrarna som dras genom mitt hår. Det är sättet jag älskar att trycka upp dig mot en vägg och hångla som om det vore våra sista sekunder i livet.
Det är sättet du ser på mig, utan att säga ett ord.

Det är sättet du vänder på mig och tränger in i mig bakifrån och våldför dig mot min kropp.
Det är sättet du sedan viskar "Marijah, du är det vackraste som finns."
Det är kontrasterna.

Det är sättet du rör vid min kind och låter dina naglar riva lätt över min rygg. Det är sättet du målar stjärnor på mina ögonlock.
Det är sättet dina fingrar bildar ord på en mobiltelefon: "Du får mig att vilja vara överallt."
Det är sättet du krossar murar och tar dig in i mina minuter. Det är sättet du febrilt försöker plocka upp spillrorna.

Det är sättet jag aldrig kysser dig på. Det är sättet jag aldrig låter mina fingrar leka genom ditt hår.
Det är sättet jag aldrig gör det du gör med mig.
Det är sättet jag säger "Du betyder ingenting". När jag en sekund senare sluter mina ögon och tänker att du är allt jag andas för.

Det är sättet jag tänker att det spelar ingen roll. Det är sättet jag tänker på att vi förr eller senare faller isär.
Det är sättet dina andetag kommer att leka över någon annans kropp. Det är sättet jag inte längre orkar slåss.

Det är mitt försvar i en värld där jag känner att jag inte längre får plats.

Men det är ändå sättet du får mig tänka på socker, när allt svider som salt i ett öppet, blödande sår.

Marijah Stafås 2007.

Om ni kallar det för mord så är jag er mördare

2007-05-15T12:50:00.000+02:00

Nu väljer jag att gå ut med något jag aldrig pratat om, mer än med min familj och mina närmaste vänner. Jag tänker inte gräva undan det här längre.
Jag gjorde ett val som jag i dag står för, fullt ut.

När jag var 16 år var livet en lek. Man behövde inte ta någon form av ansvar överhuvudtaget och man bara flöt med. Livet var liksom JUST DÅ och inte SEDAN. Det fanns ingen morgondag, man tänkte i alla fall inte på den. Det var bara nuet.
Konsekvenserna verkade så långt borta.

Jag träffade en kille som jag tyckte mycket om. Vi blev tillsammans och nöjt av livet. Efter sex månader hände det som inte fick hända.

Jag var 16 år och blev gravid.

Jag stod med ett graviditetstest i mina händer och kände hur mina ben sakta men säkert säckade ihop totalt.
Här var jag - Ett barn. Med ett barn växande inuti min mage.
Jag ville gå ur min egen kropp. Det var ett dåligt skämt, en extremt kass hjärtklappning. Vad skulle jag göra?
Självklart var det för sent för medicinsk abort. Jag var i vecka 13. Barnet i min mage hade ett kön.
Jag skulle få ta den svåra vägen. Ett kirurgiskt ingrepp var enda vägen att gå.

Läkaren frågade om jag ville veta om det var en pojke eller flicka.
Jag ville slå honom. Jag vill döda idioten.

Senare frågade han mig varför jag inte skyddat mig. PANG! Där tryckte han ner mig totalt. Jag var i panik. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Inga p-piller. Ingen kondom. Det var som bäddat för att bli gravid.
But hey! Det händer ju aldrig mig! Men där satt jag.. 16 år och med barn. Det hade hänt mig.
Den där läkaren fick sedan mycket ris från sina kollegor efter att jag berättat om frågorna han ställt till mig.
Han hade ingenting att göra med VARFÖR jag var gravid. Han skulle bara hantera det faktum att jag VAR det.

En tid innan aborten fick jag träffa en psykolog som skulle avgöra att valet var mitt och ingen annans. Att ingen tvingat mig till beslutet om abort.
Hon såg ganska tidigt att valet var mitt.
- Marijah. Det kommer komma flera dagar, veckor, då du ångrar det här. Men tänk då.. att det var det här beslutet som kändes bäst för dig och alla inblandade, just nu.
Oavsett hur fel det kommer att kännas så var det alltid rätt.. för det var ditt val.
Om hon bara förstod hur de där orden hjälpt mig.
Hon skrev något i min journal och jag fick syn på en gråaktig bild. Jag såg bara ena hörnet. Jag har aldrig blundat så hårt.
Där satt jag vid ett skrivbord med en bild på mitt barn framför mig.
Ibland undrar jag om den där ultraljudsbilden finns kvar i journalen. Förmodligen gör den det.
Förmodligen vill jag inte se.

Jag har aldrig varit så rädd som jag var den där sommaren. Min abort gjordes 31:a juli. Jag satt inne hela dagarna och stirrade rakt fram, ut i ingenting.
Jag satt med två hjärtslag i min kropp. Två själar. Mitt och barnets.
Jag satt med vetskapen om att ett av dessa hjärtan skulle tystas för evigt.

Ni kan kalla abort för mord. Isåfall är jag en kallblodig mördare, rakt av. Ni kan äcklas av mig som var ung och inte klarade av att stå för mina handlingar.
Sådana människor som pratar om hur de är emot abort innan de ens varit där själva.. åh, jag tycker så illa om det.
Ni har ingen aning om hur ens kropp och inre faller samman, överhuvudtaget. Ni vet inte hur det känns, år efteråt, att få det slängt i ansiktet om vilken dålig människa man är.
Ibland verkar ni tro att en kvinna som gör abort går sedan hem och käkar lite god mat och festar hela kvällen.
Om ni bara visste hur många trasiga kvinnor det finns som skäms ända in i benmärgen. Om ni bara förstod hur ert förakt förstör dessa kvinnor ännu mer.
Om ni bara förstod att en abort är något man aldrig glömmer. Det är något man får leva med hela sitt liv. Det är något som gör ont varje dag.

Jag var hård abortmotståndare innan jag blev med barn. När jag stod där själv med någon annans liv i mina händer var jag inte lika tuff och häftig längre.
Men jag hade ingenting att ge det där barnet när jag var 16 år. I dag är jag 21 och har fortfarande ingenting att ge.

Valet jag gjorde var rätt.
Om inte för min egen skull.. så för det ofödda barnets.

Är det verkligen så fult att tycka synd om sig själv?

2007-05-13T18:03:00.000+02:00

Jag fick en kommentar från en kille på LunarStorm som tyckte att jag mest satt och tyckte synd om mig själv. "Ja....ja e inte så mycke för självömkning allafall". (Jag tänker inte ens kommentera hans stavning på orden jag, är, mycket och i alla fall.)

På sätt och vis har han rätt. Ja, jag tycker synd om mig själv, till viss del. Men jag tycker inte att mitt liv är förjävligt på något sätt. Jag har det nog ganska bra, förmodligen bättre än många andra. Men självklart är även jag missnöjd ibland.
Det har jag all rätt till att vara.
Jag brinner för att skriva. Jag älskar att sätta ord på känslor. Jag har ett behov av att skriva, låta andra läsa. Det är först då känslorna blir verkliga för mig.
Och som jag sagt så många gånger förut - Jag är besviken på världen. Jag vill rädda alla. Jag vill ge er den där kramen och säga att allt kommer bli bra.
Jag vill ge er, allt det där, som jag själv vill ha och behöver.

Jag vet att ni är många, speciellt unga tjejer, som känner igen er i mig. Sådant hjälper. Jag vet att jag hjälper någon. Jag vet att det är att få upp ögonen när man känner igen sig i någon annan.
Först när man vet att det finns någon som är likadan, någon som tänker på samma sätt.. det är då man vet att man inte är ensam. Att känna sig ensam är livsfarligt.

En tjej tog för någon vecka sedan kontakt med mig och skrev följande:
"Det känns som du varit i min dagbok och läst varenda en av mina tankar. Tack vare det du sa ska jag på onsdag när skolan börjar igen, ta hjälp av mina vänner och inte gå in på toaletten, vrida på kranen och riva sönder mina underarmar i panik. För första gången tror jag det kommer kännas okej att gå med det som gör ont, till folk som jag måste inse tycker om mig. Tack."
Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde när jag läste det där. Hon var sådär liten, som jag varit så många gånger.
Mina ord hjälper henne, varje dag. Det är sådant jag lever på.

Men självklart finns det delar av mitt liv som fortfarande inte är vad de borde vara. Det handlar mest om hur jag tillåtit andra människor att påverka mig. Det handlar om hur de fått mig att vara rädd för att vara ensam samtidigt som tanken på att släppa in någon igen får mig att skaka.
Det får mig att ta ett steg tillbaka.
Men jag vet att jag kommer slå mig fri från ert sätt att låsa fast mig. Men nu, när jag är mitt i det, så hatar jag er och tycker synd om mig själv.

För just nu.. är jag någon jag inte vill vara.

Jag vet att vi alla tycker synd om oss själva, i någon form, någon gång. Men vi vågar inte stå för det.
För i dag är det fult att tycka synd om sig själv. Det är ett rop på uppmärksamhet, och att vilja ha uppmärksamhet är ännu fulare, säger världen.

Kom igen så ger vi världen fingret.

Vart är du? Jag saknar dig

2007-05-01T23:18:00.000+02:00

Jag vet inte vem du är. Jag vet inte hur du ser ut. Jag vet inte hur du är. Jag vet inte vad du helst äter till frukost. Jag känner dig inte.
Jag vet bara att jag älskar dig.

Jag tror att det finns en för alla. En person som man är menad att leva hela sitt liv med. Men varför finns han/hon inte där redan ifrån början? Varför ska jag behöva gå igenom mitt liv med taskiga minnen från förhållanden som slog sönder mitt hjärta?
- För att du ska lära dig av livet Marijah.
Men varför ska jag behöva lära hur det känns när man blir bedragen och lurad, sårad och jätteliten? Varför kan inte min man ta mig i hand redan när jag är åtta år, dra fingrarna genom mitt hår och säga att han stannar hos mig?

Jag vet att du finns någonstans där ute. Kanske tänker du på mig så som jag tänker på dig. Kanske saknar du mig lika mycket. Kanske är du lika ensam och rädd för livet som jag är.
Jag vet att jag hittar dig, du hittar mig. Vi kommer att finna varandra till slut.
Men varför är du inte här nu, när jag behöver dig som mest? Det är nu jag behöver dig som räddar mig från saker jag själv inte kan hantera.
Ta hand om mig, älskling.

Jag tänker på dig ofta. Jag älskar dig utan att känna dig. Tomheten utan dig river sönder mig inifrån. Det är ensamt här. Sängen är kall och min hand saknar din.
Jag behöver dig att blanda oboy med. Jag behöver dig att gå genom livet med.

Jag vet inte vart du är.
Jag vet bara att jag saknar dig.
Jag vet bara att jag behöver dig.
Kommer du hem snart?

Denna är för oss.